22. Västra gårdenDet här är den ursprungliga gården i Örnanäs. Den förste kände bonden hette Ingeman Aagesenn, 1597. Gården var bebodd fram till 1933, men lämnades sedan att förfalla. Alla byggnaderna, utom ”huggeboden”, revs under andra världskriget.
Två bönder på samma gård Under 1600-talet fanns det periodvis två bönder på gården. Det var vanligt i Skånes skogsbygder att två eller fler bönder brukade en och samma gård. Gården brändes ner 1600-talet var en orolig period. Sverige och Danmark låg i krig och gränstrakterna i norra Skåne var illa utsatta. Gården brändes ner både 1659 och 1678, men byggdes raskt upp igen. Även om både boningshus och ekonomilängor byggdes om och byggdes nya efter hand låg gården på ungefär samma plats genom århundradena. Rester av några äldre hus syns på andra sidan vägen. Skogen viktigare än jordbruket År 1906 köpte en trävaruhandlare från Glimåkra upp Örnanäs västra gård. Hans intresse var skogen. Där tjänade han sina pengar. Gården och åkermarken arrenderades ut fram till 1933. Därefter förföll husen. Ved och gengas Den enda byggnaden som är kvar idag är ”huggeboden”, som har använts som vedbod och snickarbod. Alla de andra byggnaderna revs under andra världskriget för att bli ved och gengas. Kriget rasade ute i Europa och tillgången på bensin och olja blev begränsad. Gengas användes som ersättning för bensin. Gasen framställs genom ofullständig förbränning av kol eller ved. Under andra världskriget var det många gamla byggnader som förvandlades till drivmedel, och hamnade i tanken på något fordon. Sägnen om branden 1678 och Pengalyckedungen I april år 1678 gav den svenska kungen order om att alla gårdar i Örkened socken, utom Edema och Lönsboda, skulle brännas ner, och alla män mellan 15 och 60 skulle dödas. Enligt en sägen, som fortfarande berättas i trakterna, klarade sig Örnanäs från den svenska skövlingen genom att gårdens folk samlade ihop en stor hög med ris vid gården och tände på. Elden syntes lång väg och de svenska soldater, som var på väg till Örnanäs, trodde att några andra redan varit där och verkställt kungens order. Det berättas vidare att gårdens folk samlat ihop sina värdesaker, grävt ner dem och sedan flytt till Kiön vid gränsen till Glimåkra socken. Platsen där de gömde värdesakerna kom sedan att kallas för Pengalyckedungen. |