4. Betad och plockhuggen skog

Vid jultid år 1902 drabbades Örkened socken av en kraftig storm. Det mesta av Örnanäs gamla tallskog ramlade. Efter stormen fick skogen växa upp i egen takt. Granarna blev fler, men aldrig så många att de tog överhand.

Sedan ”julastormen” har skogen i Örnanäs plockhuggits för husbehov. Det innebär att stora träd har fällts efter hand som behov har funnits, och nya har växt upp efter hand. I skogen finns därför träd av många arter och i olika åldrar. Unga plantor kan växa sida vid sida med döende träd och torra stubbar.

Det här sättet att sköta en skog gynnar många arter och bidrar till biologisk mångfald. Sedan år 2012 släpps återigen betesdjur i skogen. Detta främjar mångfalden än mer. Skogen har blivit ljusare. Här finns många olika miljöer att trivas i för många olika djur och växter!

Inget bete, inga skogsfåglar
Fram till mitten av 1970-talet betade gårdens nötkreatur i skogen. Sedan följde drygt 20 år då inga betesdjur gick i skogen. När betet upphörde blev skogen tätare. Skogsfåg­larna försvann, liksom blåbär och lingon.

Kor och kalvar på skogen
År 2012 släpptes två kor med var sin kalv på skogen. En utvärdering av första säsongens skogsbete visade att betet inte direkt påverkat träd eller buskar, men däremot gräs­växten på skogsvägar, stigar och i gläntor.

Bete i skogsmark gynnar många växter. Lingon och smult­ron trivs när skogen blir glesare och mer ljus når ner till marken. I gläntorna i skogen trivs olika ängsväxter. Ären­pris, knägräs, blodrot och vårbrodd är några exempel från Örnanäs. Insekter som trivs i miljöer med en variation av ljus och mörker gynnas också av skogsbetet.

Planterad granskog
Den plockhuggna och betade skogen inom kulturreservatet kan jämföras med skogarna söder eller norr om reservatet. De skogarna är planterade granskogar. Träden är i samma ålder, lika stora, och växtligheten på marken består mest av olika sorters mossor. Här trivs inte så många olika djur och växter.

Ett öppnare landskap
Varken dagens betade skog eller granplantering har mycket gemensamt med de skogar som fanns i nordöstra Skåne för 200-400 år sedan. Enligt de äldsta kartorna, från slutet av 1600-talet, fanns det en hel del furuskog kring byarna i Örkened socken, men lövskogar av bok och ek med inslag av björk, al och hassel var vanligare. Trädslaget gran nämns inte i det äldsta kartmaterialet. Stora delar av Örkened socken var täckt av ljunghedar med enebuskar och endast lite träd. Landskapet var betydligt öppnare än det är idag.

Kala ljunghedar och bränd mark
De kala ljunghedarna var ett resultat av att bönderna lät sina djur beta i skogen. Har man för många djur försvin­ner skogen och marken blir allt fattigare på näring. Då tar ljung och en över. För att få bort ljungen och för att få mer odlingsbar åker brändes delar av marken, den svedjades. Delar av det som nu är skog i Örnanäs kulturreservat är markerat som svedjemark på 1830 års karta.

Nar marken bränts vände man jorden och spred ut askan. Svedjan kunde sedan odlas i två-tre år med råg och, från och med senare delen av 1700-talet, med potatis. Därefter följde ett par års bra gräsväxt innan marken återigen var utarmad och ljungen kom tillbaka.

Tjära vid Tjärebackarna
Förr hade skogen själv inget egentligt värde. Värdet låg i betet, svedjeodlingarna och möjligheten att utvinna tjära ut tallarnas stubbar. På Örnanäs finns flera gamla tjär-rännor, platser där man bränt furustockar eller stubbar för att få fram tjära. Tjäran användes sedan som impregneringsmedel på trä, i husgrunder, tak och på båtar. På 1830 års karta över Örnanäs kan man läsa marknamn som ”Tjärebackarna” och ”Tjärebackamossen”. En av de bevarade tjärrännorna ligger just vid ”Tjärebackarna”.

Skogen i framtiden
Planerna för skogen i Örnanäs kulturreservat är att fortsätta skogsbetet och att fortsätta plockhuggningen. I stort sett allt virke till restaureringen av det gamla boningshuset har tagits från den egna skogen.

Betande kor i skogen.