18. Östra gårdenÖrnanäs östra gård har ärvts från föräldrar till barn och mellan kusiner i samma släkt sedan 1818. Gårdens storhetstid var under 1860- och 70-talen, då Bengta Nilsdotter och Carl Svensson var ägare. Bengta och Carl utökade gårdens verksamheter, byggde om och byggde till.
Från att ha varit en välmående och modern gård blev Örnanäs under senare delen av 1900-talet allt mer gammaldags och förfallet. Boningshuset förföll och många menade att det var utom räddning. Ett samarbete mellan ägarna, Länsstyrelsen och Hantverksskolan vid Göteborgs universitet (f.d. DaCapo) har gett det nytt liv. En kort storhetstid Med Bengta Nilsdotter och Carl Svensson som ägare fick Örnanäs en kort storhetstid. Redan vid slutet av 1800-talet var gårdens goda tider över. Det sägs att brännvinet bar en stor del av skulden till detta, men inte hela. Samhället och villkoren för de som levde i Sverige förändrades. De unga flyttade in till städerna och till Amerika. Bara år 1890 reste 17 personer från Örnanäs till Amerika, och under perioden 1870 till 1895 minskade befolkningen på de två gårdarna och fem torpen med nästan två tredjedelar, från 60 till 22 personer. Robert Nilsson År 1931 tog Karl Robert Nilsson över Örnanäs. Han var barnbarn till Bengta och Carl. Robert var nyfiken på nyheter och skaffade traktor och moderna redskap. Han drev Örnanäs tillsammans med sin mor, Hanna Pehrsdotter. De delade på ansvaret för gården. Hanna skötte hus, trädgård och höns. Robert skötte åkrar och övriga djur. När Hanna dog, år 1952, upphörde all trädgårdsskötsel, städning och underhåll av boningshuset. Robert prioriterade jordbruket och djuren, och han drev verksamheten ensam. Han höll sig väl informerad om händelserna i världen genom tidningar och radio, men isolerade sig samtidigt i sin alldeles egna livsstil. Han blev ett original på bygden. Med traktorn över rabatten Historierna om Robert är många. Ofta sågs han i sin traktor på väg till Lönsboda för att göra inköp. Han körde närmsta vägen och ibland gick den rakt över butikens rabatt. Värre var att belysningen på traktorn inte var den bästa, men Robert menade att de andra bilarna på vägen hade ”åjjll i hojle framainnen” (eld i hela framändan), så nog såg de honom! Han uttryckte sig ofta underfundigt, med glimten i ögat. Ingen stjärnhimmel inne! Det stora boningshuset blev i allt sämre skick med stora hål i taket. När Robert till slut sålde gården och den nye ägaren, Roberts kusin Thure, som första åtgärd la nytt tak på huset var Robert inte helt nöjd. Han kunde ju inte längre se den vackra stjärnhimlen från sin plats i köket. Ruttna väggar Vid mitten av 1990-talet fick Länsstyrelsen, Regionmuseet och DaCapo hantverksskola upp ögonen för det ålderdomliga boningshuset och miljön kring gården. Boningshuset, och några andra byggnader, har sedan år 2000 restaurerats av hantverksskolan. Allt arbete sker med material och metoder som överensstämmer med de ursprungliga. ”När vi kom hit första gången var huset i mycket dåligt skick”, berättar en av lärarna på hantverksskolan. ”En del väggar var så ruttna att det gick att slå handen rakt igenom. Vi har fått byta ut väldigt mycket bjälkar, plank och panel, men vi har hela tiden haft ambitionen att det nya ska vara tillverkat på samma sätt som det gamla. En kransågad (handsågad) stock har bytts mot en kransågad, en huggen mot en huggen”. Den sista årsringen ”Huset har ju hela tiden förändrats från när det byggdes först, men 1950, ungefär, avslutades utvecklingen av huset. Årsringarna är tydliga. Köket, med masonitbeklädnaden, var väl det sista som gjordes.” |